När man trodde att man åkt på de värsta vägarna i Sydostasien, ja då dyker helt plötsligt ännu värre vägar upp. Vägarna som går som en slamombana uppe i bergen. På ena sidan av vägen en bergsvägg och på andra sidan ett stup många meter ner i en dal. Hålig asfalterad väg varvas med ojämn sten och grusväg..

Det som vi i Sverige skulle kalla en cykelväg är alltaså en bilväg här nere i Myanmar. Bilvägen är inte bredare än en f*cking cykelväg! Då tänkte ni säkert att "jaha vägen är enkelriktad" precis vad jag trodde också men nej rätt som det är dyker det upp ett fordon där bakom kurvorna som värsta överraskningen... Om jag kunde slappna av och sova under den 9 timmars bussresan? Hahah nej inte en chans. Busschauffören verkade dessutom tro att han var rallyförare eller något för det gick inte speciellt sakta.

Det som gjorde resan ännu värre är att ca 2 meter från "vägen" bor ju lokalbefolkningen i sina hyddor och det allra värsta är att små barnen i byarna sitter och leker med varandra en halvmeter från vägen. Jag försöker att bara kolla ut genom fönstret och njuta av den otroligt vackra naturen som passerar förbi vilket är i princip helt omöjligt. Men så fort solen gått ner blir det kolsvart utanför fönstret och efter ett par timmar i minibussen försöker jag bara låtsas att jag åker berg- och dalbana istället, och jaa det funkar ganska bra tillslut.

Jag kan också tillägga att jag är den enda turisten i minibussen vilket faktiskt känns ganska coolt, snacka om att leva local-style ;) Jag har inte en aning om vad burmeserna pratar om men jag kan nog gissa att de flesta är förvånade över att se en blond tjej i bussen. Det satt en kille i 10-årsåldern bakom mig som var väldigt nyfiken och han sa "hello" flertalet gånger till mig (jag tror det var de enda Engelska ordet han kunde) sedan vinkade glatt hejdå när han hoppade av efter ett par stationer.

Runt 20-tiden stannar vi i en by uppe i bergen. Så fort bussen har stannat är det en kille som öppnar dörren och spyr rakt ut på marken. (Tur att man själv inte är en person som blir åksjuk så lätt)

Hursomhelst började jag bli riktigt hungrig då jag endast käkat frukost under dagen. Jag kliver ur bussen och det finns några restauranger att välja på. Ingen pratar engelska och de verkar inte heller ha några menyer. Jag försöker mig på att köpa två bananer men det visar sig att man endast kan köpa en hel klase med ca 10 bananer så det skippar jag. Jag går istället vidare och hittar en kvinna som verkar servera nudlar. Inte heller hon kan engelska men hon pekar på vita smala glasnudlar, jag nickar och hon plockar fram en skål. Hon häller också på någon sky eller liknande så nudelsoppa blir kvällens middag helt enkelt. Det var absolut inte det godaste jag ätit men det är tur att man inte är alltför​ kräsen när man är hungrig. Det coolaste är att jag endast betalar 300 kyat för nudelsoppan vilket är ca 2 SEK alltså 2 svenska kronor. När käkade ni middag för 2 kronor senast? 

När jag sätter mig på en grön plaststol med nudelsoppan framför mig märker jag hur folk börjar samlas runtomkring mig och tittar på mig och pratar med varandra samtidigt, alltid kul att ha lite publik när man ska äta mat haha. Turister verkar inte vara så vanligt här heller alltså.

Runt midnatt stannar äntligen bussen på busstationen i Pyay. Jag blir hämtad i en tuk-tuk och körd till ett guesthouse som personalen på mitt hostel i Ngapali beach hjälpte mig att boka. När tuk-tuk chauffören stannat utanför något som verkar likna en bilverkstad förstår jag inte varför. Jag kollar mig omkring och då upptäckter jag en skylt där det står guesthouse. Jaha det är alltså här jag ska bo...

En äldre man kommer och öppnar den gnisslade grinden som är toppad med taggtråd. Han tar min väska och bär upp den och visar mig mitt rum. Det är nog ett av de värsta boendena jag har haft under min tid i Sydostasien. Rummet är alltså precis så stort så att det får plats en säng och väskan bredvid. Usch så klaustrofobiskt och toaletten och dusch är inte heller speciellt fräscha. Jag brukar inte vara speciellt kräsen men nu har jag bestämt mig för att alltid boka mina egna boenden i framtiden. Som tur är så är personalen underbart trevlig, de bjuder på frukost nästa morgon och skjutsar mig även på moppe till busstationen, där återigen en minibussresa på ca 9 timmar väntar. Jag småpratar lite med burmeserna i bussen men de har väldigt svårt att förstå mig. En man berättar att han har 4 barn och han frågar även hur gammal jag är. När jag berättar att jag är 22 och varken har någon man eller barn verkar alla runtomkring bli väldigt förvånade och tycker det är väldigt konstigt. Tänk vilken stor skillnad det kan vara i olika kulturer. Bussresan idag har iallafall gått mycket bättre än gårdagen. Vägen är bättre men jag menar naturligtvis inte att den är bra för det. Dessutom är de ju lite segt att sitta i en buss utan AC när det är 34 grader ute...

Men tillslut är jag äntligen framme vid mitt hostel och I'm Still alive!! oj så skönt det känns att se lite andra backpackers och tursiter. Jag har checkat in på ett hostel som heter ostello bello här i Bagan, vilken härlig stämning det är här! Det kostar ca 150 SEK per natt alltså lite dyrare än vad jag brukar bo men det får de vara värt för allt verkar väldigt bra.

Hela resan från Ngapali beach upp till Bagan plus boendet i Pyay en natt inklusive frukost kostade ca 300 SEK, väldigt bra pris visst men kan man åka en stor och bekvämare buss för lite dyrare pris så ska jag definitivt göra det nästa gång. Men jag måste endå säga att det var ett litet äventyr i sig. Nu ska jag gå och käka lite mat och Imorgon får vi se vad Bagan har att erbjuda

Note to myself: Se alltid till så att det är en stor buss du bokar, INTE minibuss! Och åk gärna nattbuss för att spara en dag. Se också alltid till att boka boende själv, låt ingen annan göra det åt dig.

Nudelsoppan som kostade 2 SEK

Klaustrofobiska rummet där jag sov inatt

Toalett och dusch